you are a shadow

Hela morgonen har jag suttit och lyssnat på shoreline med Anna Ternheim. Jag älskar den låten, den får mig liksom att tänka. håret på armarna reser sig och jag ryser till, den skrämmer mig lite, från alla minnen jag har med den låten, med dig!

saknar den tiden då allt kanske inte var perfekt, okej det var långt ifrån perfekt men jag hade ändå någon att prata med, någon som jag berättade större delen om mitt liv,våra liv tillsammans med. mitt liv var inte då mitt, utan för mig var det våra liv tillsammans. jag berättade allt om mitt förflutna för dig. det var som vi satt ihop, tänkte likadant. vi förstod varandra på något underligt sätt utan att man behövde säga något, det räckte då med att se dig i ögonen och se vad som stog fel eller hur dagen hade varit. och det var samma sak med mig, jag kom in i ditt rum och då såg genast vad det var som inte stämde. det är ingen som någonsin har kunnat genomskådat mig så som du gjorde.

ångesten kryper fram när jag tänker på det, varför gjorde jag såhär? varför blev det såhär?
ibland tror jag att det är mitt fel, men egentligen vet jag inte. jag har ingen anning om varför det blev såhär.
när jag ser på dig nu, är du inte samma människa, likaså jag. det är konstigt att livet kan förrändras på så kort tid. och hur ens livstil försvinner helt under mattan.
hur mycket jag än försöker så tänker jag på dig, nästan varje dag.
hur mycket jag än hatar dig, så saknar jag dig, jag saknar dig !