look what you've done.

hur fan ska man lyckas hantera något som är helt och hållet omöjligt att hantera?
frågan snurrar i mitt huvud, jag har och kommer aldrig att få ett bra svar på den.
tiden läker fan heller alla sår, tiden gör bara saker och ting värre. Ju mer tiden går desto djupare skär sig ärret in i hjärtat på mig, så jävla mycket värre än vad de var innan.
hur fan ska man kunna hantera det då?

ena dagen är som att allting kommer att lösa sig, bara jag rycker mig i kragen och tar ett kliv framåt Men de dagarna är bara drömmar, drömmarna som ska kunna lösa allting och få det som jag en gång förlorade att komma tillbaka. det förlorade som nu aldrig tycks komma tillbaka. de drömmarna blåser den andra dagen bara bort, och jag vaknar upp ur mina tankar och ser livet framför mig kanske mer i ett lättare men ändå svårare och ondare perspektiv. Det som först kändes lätt att kunna genomföra känns nu som ett omöjligt uppdrag, men är det sant att det kan vara så jävla svårt?

att det gör så ont det gör inget, det klarar jag. men att leva med det är en annan sak. leva med en sådan smärta så länge och så ohanterbart är ingen som klarar av, inte ens lilla jag. Ensamheten och kylan sveper förbi och att vara stark och se framåt är de ord som ligger långt långt bak nu.